Fireflies in the garden

Det är skrämmande hur smutsigt allting egentligen är.
men hur galet vackert och rent det är samtidigt.
Jag vill skrubba sönder huden när jag varit ute och andats med folk
men jag vill tvätta mig, bli ren i er. bada i verkligheten.

Dem senaste personer jag lärt känna; våra relationer har jag lindat in i siden. Burit så varsamt, andats så försiktigt med. Man har trott att det har varit så vackert, orört, rent - som nysnö på vintermorgonen.
Men under ytan, under huden, så har det inte sett likadant ut.
Hårdhänt närhet, plågsamma andetag och nedtrampad snö.
Att jag målas upp som den skyldiga. Strålkastaren på mig, känns inte rättvist alls.
Men jag kan ta det, för jag är härdad. Jag har gått igenom mycket och jag antar att jag ska gå igenom mer.
Det kanske är löst nu; för eran del. Vi har pratat, sagt förlåt och så vidare.
Men det är inte ok för min del.
För jag vinglar och ni som en gång höll min hand som höll min balans - hjälper mig inte längre.
Det var ett steg i fel riktning,
och jag är alldeles för yr för att försöka mig upp igen på den ständiga balansgången.

Allt jag behöver är tid.