I will love you until my dying day

If tomorrow never comes

Nu har jag legat och vridit och vänt mig i ett par timmar. Jag kan verkligen inte sova. Jag känner någonting långt ner i magen, något som river och stör. Något som gör mig orolig, jag kan inte slappna av. Jag känner mig arg, hatisk. Men mot vad? Jag hatar alla. Jag hatar världen. Men samtidigt älskar jag allt. Jag älskar livet, alla dom få saker som glittrar och gör det värt att leva. Dom små stunder av glädje man kan leva på i veckor. Dom människor jag delar allt med. Som jag vill ha så nära under huden men samtidigt så långt borta. Bara släppa taget om, kasta bort. Jag vill bli stark i mig själv igen. Eller har jag någonsin varit det? Kunna släppa taget om allt. Kunna skilja på minnen och ångest. Lämna allt bakom mig, resa ut i världen, finna mig själv, utan att titta bakåt. Jag vill hitta mig själv, veta vad jag vill. För att sedan kunna bygga upp allt igen, tillsammans med dig. Min kärlek. Jag har inte behandlat dig väl, rättvist. Jag har så dåligt samvete, ångest, det tynger mig mer än vad jag erkänner. Och även fast det inte går, så vill jag återgälda dig. Jag vill ge dig hela jorden. Jag lägger mitt hjärta i din hand och jag vet, att jag redan håller i ditt. Vi har många broar kvar att bygga. Och nu vet jag att vi inte längre bygger i skift. Vi bygger tillsammans. Jag älskar dig.

"Trust is like a mirror, you can fix it if it's broken, but you can still see the crack in that mother fucking reflection."

— Lady gaga and Beyonce

Alice in wonderland.

Har precis kollat klart på Alice med pappa. Imorgon åker han på Peace and Love och kommer inte hem fören på söndag. Jag vet inte alls om jag tycker det är roligt. Jag har blivit så känslig på sistone, allting tar så hårt på mig. Det är någonting som sitter och biter och river i mina nerver. Jag känner mig så ensam. Jag vill ha massa folk runt om mig, folk som värmer mig ända in till märgen. Jag vill ha någon som Robin här. Älskade Robin. Jag borde egentligen inte tänka i dom banorna, och jag vet det. Det gör så himla ont, och jag har verkligen försökt att låta bli. Men min önskan är så stark att det inte går att undgå. Jag tröstar mig med tanken av att du finns med mig mentalt.

Nu ska jag ta mig en tredje kopp mint-te och läsa bok. Kanske blir lång promenad med hundarna sedan, om luften är tillräckligt mysig att gå i.

Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig

Indigo.

Jag hade en så sjuk dröm inatt, den kändes så verklig så jag fortfarande sitter och funderar över om det var en dröm eller någonting jag upplevt. Kanske i ett tidigare liv. Jag tror på sådant, gör ni? I drömmen var jag en relativt ung flicka i en annan tid, för flera hundra år sedan. Hemlös, rotlös. Jag hade en brännande längtan av att passa in någonstans, precis som nu. Det är svårt att skriva ner en dröm, även om man minns den så är det bara ett hopkok av oklara fragment. Det jag dock minns klart är den otroligt fina indigofärgade solnedgången/soluppgången. Sådana man kan se vissa vinterdagar.

... hur som helst, jag är ledig idag som sagt. Skönt. Men vill göra någonting, sugen?

Sagan om Isfolket

Värt att vakna nu? - inte det minsta. Blir till att krypa ner i sängen och läsa bok. Läser en så jävla bra bokserie nu som min mamma läste när hon var ung och som hon rekommenderade mig att läsa. Det är dom bästa böckerna jag läst någonsin, efter Harry Potter då. Serien har ungefär 50 böcker och heter "Sagan om Isfolket". Tänkte också tala om att mitt ovanliga (och dessvärre fula) mellannamn, Villemo, kommer från just denna serie. Häxan Villemo. (Ja, jag känner att min mamma hade väldigt höga tankar om mig och älskade mig till max och därmed valde att döpa mig efter en häxa)

Back to never ever land

Jag är trött och jag mår illa.
somnar till nya Beck ikväll.
Ledighet imorgon, fika någon?

Every street with no name reminds me of you

Det är inte meningen att låta så himla negativ i varenda inlägg som skrivs. Jag är oftast en väldigt glad tjej. Jag vill leva, jag vill inte dö.

Jag vet inte riktigt vad som händer, vad det är med min kropp. Men allt känns så fruktansvärt hopplöst i perioder. Jag är verkligen jätte nere just nu, och jag vet inte varför. Jag vet att jag sett fram emot att jobba igen, men nu känns det inte som om jag kommer kunna fokusera på det. Jag vill bara ut i solen och hoppas på att den kan ge mig lite glädje. Det är 3 dagar kvar, det känns som en evighet men jag klarar det.

Vi är inte såna som i slutet får varann

Jag är så less på det livet jag lever. På alla gamla vanor och folket som ingår i dem. Jag är less på att vara huvudrollen i en svartvit lågbudget film. Jag vill härifrån. Från platsen där jag växte upp, från folket jag delat ångestfyllda minnen med, från platser jag aldrig vill se igen. Jag vill släppa taget om er samtidigt som jag vill att ni håller i mig som aldrig förr. Jag vill bort härifrån. Se andra platser, finna mig själv. Hitta något stabilt att hålla fast vid i min snurriga vardag. Jag vill hitta den plats där mitt inre kan slå sig till ro. Där jag tillslut kan sluta känna att jag letar att ingenting räcker. Den plats den grund, där jag kan börja bygga upp mig själv igen. Jag vill bli hel igen.

They'll call me freedom just like a wavin' flag

Nu sådär 2 tvättmaskiner senare så sitter man här nyduschad med en choklad-ansiktsmask i ansiktet. Det blir ingen "änglagård" ikväll, mamma har lånat ut boxen. Men det gör ingenting, för nu är jag sugen på en lång kvällspromenad. Ska bara vänta på att håret torkat och sedan ska jag gå ut. Jag älskar att gå ut på kvällar/nätter. Det är så tyst och fridfullt, och allting luktar så annorlunda. Det luktar lugn och trygghet. Ut och rensa huvudet, samla tankarna, komma fram till någonting - det är det jag ska göra ikväll. Kanske får man sällskap efter ett tag, kanske inte. Mobilen följer förmodligen med.

Änglagård

Imorgon är det jobb igen och det ska faktiskt bli skönt att göra någonting igen. Få någonting annat att fokusera på och sluta tänka och känna efter. Jag känner nästan aldrig efter, för gör jag det så är jag rädd för att jag kommer bryta ihop. Och över den här midsommarhelgen var det nästan precis det jag gjorde. Det är för mycket just nu, för mycket så att jag inte ens vet vad som egentligen är. Nej, jobba ska bli skönt. Det blir nog inte så mycket gjort idag heller, kanske går till Willys och köper blomjord för att kunna hjälpa mamma med tomatplantorna. Annars ska jag bara stanna inne och titta på "Änglagård". Om 3 dagar får jag vistas i solen igen, skönt ska det bli.

Du är det vackraste jag vet

Mina ögon går i kors, dags för mig att kasta in handduken tror jag.
Godnatt

Jag älskar dig gubben, du är det vackraste jag vet. Jag hatar alla milen mellan oss och våran kärlek. Nu ska jag gå och lägga mig, tänka på dig och drömma om en tid då vi lever tillsammans. Kan kramas när vi vill och pussas när vi vill. Inga fler hemska mil mellan oss och våran kärlek. Jag är endast din nu - för alltid.

Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Unchain me

Sitter här med en kopp te i handen och bara stirrar. Jag vet inte om ångesten har försvunnit eller om den nu gjort mig avdomnad. Den är inte alls lika tung som innan i alla fall, för det går att andas och jag kan fokusera på någonting igen. Jag tror att ångest och migrän går lite hand i hand. Det kanske inte är samma symptom alla gånger, men det påverkar ungefär likadant. I båda fallen slutar man upp liggande i ett mörkt rum och rör inte en fena.

Jag har haft en dålig dag, vecka och månad. Jag hoppas på förbättring, för jag hatar att det skaver utan att man kan sätta fingret på varför.

åt helvete med himlen

Försökte gå men ingen gick bredvid mig
Försökte le fast ingen titta på mig
Här försvinner man lätt mellan husen
Snart så glömmer man det man kom hit för
Ute på gatan är allting som förr
Men jag har drivor av snö vid min dörr
Det känns som jag har vinter i hjärtat
Och alla portar är stängda för mig

Riktiga skönheter, 60-tals ikoner.

Marilyn Monroe

Jane Fonda

Grace Kelly