Nu har jag legat och vridit och vänt mig i ett par timmar. Jag kan verkligen inte sova. Jag känner någonting långt ner i magen, något som river och stör. Något som gör mig orolig, jag kan inte slappna av. Jag känner mig arg, hatisk. Men mot vad? Jag hatar alla. Jag hatar världen. Men samtidigt älskar jag allt. Jag älskar livet, alla dom få saker som glittrar och gör det värt att leva. Dom små stunder av glädje man kan leva på i veckor. Dom människor jag delar allt med. Som jag vill ha så nära under huden men samtidigt så långt borta. Bara släppa taget om, kasta bort. Jag vill bli stark i mig själv igen. Eller har jag någonsin varit det? Kunna släppa taget om allt. Kunna skilja på minnen och ångest. Lämna allt bakom mig, resa ut i världen, finna mig själv, utan att titta bakåt. Jag vill hitta mig själv, veta vad jag vill. För att sedan kunna bygga upp allt igen, tillsammans med dig. Min kärlek. Jag har inte behandlat dig väl, rättvist. Jag har så dåligt samvete, ångest, det tynger mig mer än vad jag erkänner. Och även fast det inte går, så vill jag återgälda dig. Jag vill ge dig hela jorden. Jag lägger mitt hjärta i din hand och jag vet, att jag redan håller i ditt. Vi har många broar kvar att bygga. Och nu vet jag att vi inte längre bygger i skift. Vi bygger tillsammans. Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar