Jag ser bilder på dig. Jag vet hur du ser ut. Men endast med hjälp av bilderna. Min egna uppfattning och tolkning av dig har börjat blekna. Och det gör ont, det gör ont som fan. Jag har minnena kvar med dig, och jag håller dom så nära mitt hjärta. Där förblir dom oberörda. Men ditt skratt och hur dina ögon glittrade sådär speciellt eller hur du formade läpparna när du uttalade vissa ord - dom sakerna som gjorde dig och var så självklara för ett tag sedan förmår jag mig inte minnas så klart längre. Och jag vet inte hur jag ska bearbeta det här. Det känns som om jag sviker dig, att jag kommer glömma av dig. Även fast jag vet så väl att du är min drivkraft, min ungdom, jag. Och du kommer alltid finnas i mig. Jag kommer aldrig glömma bort dig. Jag är inte mer än människa, saker bleknar utan uppdatering. Jag vet ju det. Men inte du, du får inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar